I den bästa av tjejvärldar - Essä 1. Text: själv. ”När jag läste om min dagbok stod det typ Jag berättade det för E. eller Det var innan det där som hände” säger någon nästan viskande. Vissa saker går helt enkelt inte benämna ens för sin dagbok. Med den egenkarvade skeden är det oklart vad som är sked och vad som är soppa. Kanske hade det känts annorlunda om soppan varit tunnare och klar? Att föreställa sig en metallsked i munnen efter det här känns nu hårt och kallt. Bilden av avslagna tandflisor. Vi rör vid rädslor. Hur en ska kunna skilja på inre demoner och reella hot. Jag minns Diana Mulinaris föreläsning på Feministisk festival i Malmö, om Sverigedemokratiska kvinnor och om hur partiet till viss del övergått från xenofobi till hat och hot mot landsförrädare. Mulinari uppmanade oss att läsa en vit massmördande terrorists manifest men det kommer jag nog inte våga eller palla. Säkert är: Att verka feministiskt är farligt. Maggan återger existentiella samtal från chokladdisken på Lidl. Hästmule är hennes favoritord och det återkommer flera gånger under kvällen. ”Scen 7/utopin/efterrätten/magkänsla/rosa/girl issues” den första bilden av dessa bjudningar som Maria hade var av att ligga på en kulle av mjuka molnkuddar och sippa bubbliga drinkar. ”Så nu vill jag prova det med er. För att jag vill det”, säger hon. Vi frammanar dagböcker och rädslor, sambygger en kulle att mätta vila på. När vi väl kommer till efterrätten vill alla mest ligga nära intill under soluppgången. ”Vad mycket frågor du ställer” invänder någon. Orden femininitet, feminism, kvinnlighet nämns inte under kvällen. Vi gör dem. Mitt hjärta slår hårt i bröstet av svindeln i att vi gör femininiteter som potential. Här hos er vill jag ligga kvar för alltid. Men någon måste också hålla koll på tiden och det gör jag.

I den bästa av tjejvärldar!

Text: Louise Blad
Form: Andrea Berglund, Filippa Hanzon, Louise Blad och Maria Jennefelt

 

I den bästa av tjejvärldar - Essä 5. Text: Femininitet är socialt konstruerat och fäster inte per se vid kvinnlighet eller på/i en kvinnokropp eller tvärtom. Det går läsa Femininiteter som potential som en form av uppvärdering av kulturellt kodad femininitet – i den bästa av tjejvärldar? Själv läser jag det som att femininitet är potentiell, till skillnad från aktuell, och är beroende av kontextuella förutsättningar. Potentialitet som lika med möjlighet och alltså inte aktualitet i betydelsen faktisk/t tillstånd/situation. Vilket innebär att femininitet snarare är handling eller riktning än något som bara liksom är. Och nej jag orkar inte dra hela grejen om performativitet. Personligen ser jag friktioner men inga motsatta söndringar mellan 70-talets feministiska livmödrar och senare queera eller intersektionella figurer. Feminismer omfamnar, hånglar, inger hopp, omstöper och stöter bort varandra hela tiden. Gender Trouble skrevs 1986, lång innan någon av oss fyra kunde läsa. Förvisso läser jag fortfarande Butler med svårighet. Men i tonåren lärde Nina Björks Under det rosa täcket mig däremot att kvinnan är sin kvinnlighet. Men att kvinnlighet är en mask, ett kulturellt tecken som inte är givet i rött, rinnande mensblod. ”Feminismens mest grundläggande uppgift måste vara att visa hur kön konstrueras kulturellt och att öppna möjligheter för individens frigörelse från dessa identiteter – men samtidigt vägra – och visa – de orättvisor som finns mellan könen idag, det vill säga behålla kön som politisk kategori.” (s. 110). Det här kräver vad Chela Sandoval beskriver som ett differentierat feministiskt medvetande: kvinnan både finns och inte finns. Och det går inte heller komma över något som inte är över. Sedan vi fyra började genomföra feministiskt och konstnärligt förhöjda middagsbjudningar 2011 så har vi arbetat med femininitet men inte en som är det slampiga med skrikigt rött läppstift på tänderna och höga klackar, de gurleskt flickrumsonaniförvrängda överdrifterna eller de humoristiska felciteringarna som avslöjar... I den bästa av tjejvärldar - Essä 4. Text: Vi ska bara göra det vi redan gör men mer. Det blir enbart en ansats till något (bra). Men det blir aldrig på riktigt. 28 mars 2014- På väg hem från fredagens bjudning. Det är precis så här det ska vara! Magiskt! Vi är bäst bäst bäst! Maria Filippa och Andrea är genier, smartast och vackrast i världen! Det är värt det varenda gång. Jag är rusig och hög på vår fantasi som öppnat upp sprickiga spegelskärvor ut mot staden. Något inombords har låsts upp och omvärlden reflekteras tillbaka – mjuk och puderrosa. Jag har fått nya skimrande känselspröt, tvinnade runt mitt hjärta. Plötsligt kan jag avläsa energifält, de sjungande silvertrådar som vibrerar i kropparna jag – aldrig friktionsfritt – stöter emot på tunnelbanan hem. Ur min anteckningsbok från den 28 mars: Vi sitter nära varandra på golvet runt det låga bordet täckt med säckväv och knypplade dukar, ätandes med egenkarvade rotfruktskedar ur varsin minimal keramikgryta. ”Vi har badat fotbad. Hur kändes det? Var du tillräckligt varm? Gick det slappna av? Vilka olika fantasier och förväntningar uppfyllde dig? Är det en femininitet?” Vad har du för relation till dagboken? Har du själv skrivit dagbok?” undrar Maria. Många av de 20 i rummet har det. Vi pratar om att skriva för att minnas sörja rapportera fabulera som Diva. Om vem en skriver för – sitt framtida jag eller någon som ska läsa när en har dött? ”Jag brände upp allihop.” Hur en är pretentiös eller framställer sig själv som hård och arg när en egentligen är snäll. Hur en förklarar sig själv för sig själv för en bok. I den bästa av tjejvärldar - Text: dricka folköl sova onanera sova och gråta till Grey’s Anatomy. Svara ärligt: När grät du senast? Allting är så skört och jag försöker balansera på ett florsockertunt manus. Tejpa ihop hela scenbygget. Fuskbygget. Sedan börjar blodet rinna nerför låren. Vi har ett möte och jag är bortom mig av stress och irritation. Filippa kan inte fatta varför, vi har ju massa tid och allt löser sig. Sådant som för mig tar tre dagar att göra tar för Filippa tre timmar. Det är otäck stämning runt bordet. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag kan knappt ens titta på dem för jag känner mig så liten och arg. Jag fejkar ett toabesök. Jag vägrar visa mig svag. Men tårarna är ohyggliga svikare, de går inte hålla tillbaka. Vi skiljs åt och jag tänker att nu är det slut. Jag frågar min syster och min älskling om jag alltid säger att detta är sista gången. De svarar båda att jag sagt det ovanligt lite inför just dessa bjudningar. 22 september 2014 – Tillbaka till Womanhouse. Tidigt i våras har vi fyra möte i Filippas ateljé på Konstfack. Maria och Filippa delar med sig av arbetetsprocessen så långt och jag har köpt prinsesstårta. Inspirationsmaterialet i bildform är miljöer eller väggar byggda med olika tekniker i textil, dag- eller skissböcker och gigantiska cirkulära ljuskronor i gjutjärn. När jag ser Faith Wildings Crocheted Environment bland bilderna börjar jag le. Trots att jag varit iväg har vi alltså varit på samma plats: Womanhouse. Under den månad 1972 som Womanhouse är öppet för offentligheten besöker tusentals personer huset. Det är en av de första feministiska konstutställningarna. Det är också succé. Och senare kanon. En symbol mer än något annat. Wilding är idag kluven inför men trött på att Crocheted Environment och performancet Waiting, som båda uppfördes på Womanhouse, är de verk som förföljt, närmast konserverat, hennes karriär mest envist. Hon berättar i en intervju att hon varje vecka får tackmail från unga kvinnor som nyss upptäckt Waiting, för det stämmer precis in på deras liv. Men det är ju sorgligt, tycker både Wilding och jag. Ändå drömmer jag mig dit. Och ja, jag vet att jag romantiserar, inte så mycket konsten som sam-arbetet och samtalen, men det är kraft även i fantasier. Och vänskap mellan kvinnor är radikal. 40 år efter Womanhouse arrangerar University Nebraska-Lincoln Womanhouse v 4.0 för att rikta fokus på hur feministisk politik inverkar på konstnärligt skapande och vice versa, då och idag. Och det är härifrån inspirationen till ett rum vars väggar, golv och tak är täckta av kvinnors använda klädesplagg kommer.

I den bästa av tjejvärldar - Essä 6. Framsidan av boken (som ligger på lila sammet) där det står: MIDDAGSBJUDNINGEN I den bästa av tjejvärldar. Text: Louise Blad. Form: Andrea Berglund, Filippa Hanzon, Louise Blad och Maria Jennefelt.