I den bästa av tjejvärldar – Essä 2

Essä I den bästa av tjejvärldar - print på vattenfärgat, randigt papper med handskrift i blyerts. Ovanpå det är det ett rosa ark med printad datorskriven text. Text: Våra samtal förs medan handen arbetar. För att orden böjer sig efter rörelsen och kroppen. Eller köttet som är marinerat i skam och det är ingen metafor. Vi har härdats till att förakta så kallad kvinnlig konst. Härdats till att det som uttryckts av kvinnor är dålig smak. Vi är duktiga på att skämmas internalisera förlöjliga bagatellisera. Likväl begär vi det mjuka och njuter av att sammanfoga rosa med rosa. ”Lean into the discomfort” föreläser/TED-pratar Brené Brown om sårbarhet. Ju längre vi lutar oss in i det smetiga kladdet desto bättre. Landar vi mjukt ifall vi vågar hela vägen in? Lista: 1-10 1. Ljusritual och brödfläta. Vi får ögonkontakt. 2. Skam: Äta marängsviss ur händerna, inhandla sprutgrädde. 3. Karva skedar av rotfrukter. Rotfrukterna hänger i beiga strumpbyxor från taket, i det innersta rummet. Alla får varsin morakniv ur Filippas handväska för att skörda sin frukt, inhandla plåster och värktabletter. När vi sitter i cirkeln och karvar så tar vi en runda där en i turordning får säga sitt namn och känntänka kring vad mjuka värden är. Krafset från karvandet hälls i en kastrull och används till morgondagens soppa. 4. Vi utgår från att alla som kommer äter. Men det är det många som inte gör. Ingen tjejs relation till mat är oproblematisk. 5. Måltiden äts i fel ordning, tappa maten i golvet, vik lakan, nysta garn, trassla upp trassel. 6. Ring en väninna (en hedersgäst, exempelvis Ann Petrén, som inte befinner sig i rummet) om det blir för jobbigt. 7. Hård regi som gör oss mjuka och ömma. 8. Gästerna är scenarbetare, misslyckade värdinnor, divor. Alla hjälps feministiskt åt men när kvällen är slut står vi där med disken.

Essä I den bästa av tjejvärldar – print på vattenfärgat, randigt papper med handskrift i blyerts. Ovanpå det är det ett rosa ark med printad datorskriven text. Text: Våra samtal förs medan handen arbetar. För att orden böjer sig efter rörelsen och kroppen. Eller köttet som är marinerat i skam och det är ingen metafor. Vi har härdats till att förakta så kallad kvinnlig konst. Härdats till att det som uttryckts av kvinnor är dålig smak. Vi är duktiga på att skämmas internalisera förlöjliga bagatellisera. Likväl begär vi det mjuka och njuter av att sammanfoga rosa med rosa. ”Lean into the discomfort” föreläser/TED-pratar Brené Brown om sårbarhet. Ju längre vi lutar oss in i det smetiga kladdet desto bättre. Landar vi mjukt ifall vi vågar hela vägen in? Lista: 1-10 1. Ljusritual och brödfläta. Vi får ögonkontakt. 2. Skam: Äta marängsviss ur händerna, inhandla sprutgrädde. 3. Karva skedar av rotfrukter. Rotfrukterna hänger i beiga strumpbyxor från taket, i det innersta rummet. Alla får varsin morakniv ur Filippas handväska för att skörda sin frukt, inhandla plåster och värktabletter. När vi sitter i cirkeln och karvar så tar vi en runda där en i turordning får säga sitt namn och känntänka kring vad mjuka värden är. Krafset från karvandet hälls i en kastrull och används till morgondagens soppa. 4. Vi utgår från att alla som kommer äter. Men det är det många som inte gör. Ingen tjejs relation till mat är oproblematisk. 5. Måltiden äts i fel ordning, tappa maten i golvet, vik lakan, nysta garn, trassla upp trassel. 6. Ring en väninna (en hedersgäst, exempelvis Ann Petrén, som inte befinner sig i rummet) om det blir för jobbigt. 7. Hård regi som gör oss mjuka och ömma. 8. Gästerna är scenarbetare, misslyckade värdinnor, divor. Alla hjälps feministiskt åt men när kvällen är slut står vi där med disken.