I den bästa av tjejvärldar – Essä 4

I den bästa av tjejvärldar - Essä 4. Text: Vi ska bara göra det vi redan gör men mer. Det blir enbart en ansats till något (bra). Men det blir aldrig på riktigt. 28 mars 2014- På väg hem från fredagens bjudning. Det är precis så här det ska vara! Magiskt! Vi är bäst bäst bäst! Maria Filippa och Andrea är genier, smartast och vackrast i världen! Det är värt det varenda gång. Jag är rusig och hög på vår fantasi som öppnat upp sprickiga spegelskärvor ut mot staden. Något inombords har låsts upp och omvärlden reflekteras tillbaka – mjuk och puderrosa. Jag har fått nya skimrande känselspröt, tvinnade runt mitt hjärta. Plötsligt kan jag avläsa energifält, de sjungande silvertrådar som vibrerar i kropparna jag – aldrig friktionsfritt – stöter emot på tunnelbanan hem. Ur min anteckningsbok från den 28 mars: Vi sitter nära varandra på golvet runt det låga bordet täckt med säckväv och knypplade dukar, ätandes med egenkarvade rotfruktskedar ur varsin minimal keramikgryta. ”Vi har badat fotbad. Hur kändes det? Var du tillräckligt varm? Gick det slappna av? Vilka olika fantasier och förväntningar uppfyllde dig? Är det en femininitet?” Vad har du för relation till dagboken? Har du själv skrivit dagbok?” undrar Maria. Många av de 20 i rummet har det. Vi pratar om att skriva för att minnas sörja rapportera fabulera som Diva. Om vem en skriver för – sitt framtida jag eller någon som ska läsa när en har dött? ”Jag brände upp allihop.” Hur en är pretentiös eller framställer sig själv som hård och arg när en egentligen är snäll. Hur en förklarar sig själv för sig själv för en bok.

I den bästa av tjejvärldar – Essä 4. Text: Vi ska bara göra det vi redan gör men mer. Det blir enbart en ansats till något (bra). Men det blir aldrig på riktigt. 28 mars 2014- På väg hem från fredagens bjudning. Det är precis så här det ska vara! Magiskt! Vi är bäst bäst bäst! Maria Filippa och Andrea är genier, smartast och vackrast i världen! Det är värt det varenda gång. Jag är rusig och hög på vår fantasi som öppnat upp sprickiga spegelskärvor ut mot staden. Något inombords har låsts upp och omvärlden reflekteras tillbaka – mjuk och puderrosa. Jag har fått nya skimrande känselspröt, tvinnade runt mitt hjärta. Plötsligt kan jag avläsa energifält, de sjungande silvertrådar som vibrerar i kropparna jag – aldrig friktionsfritt – stöter emot på tunnelbanan hem. Ur min anteckningsbok från den 28 mars: Vi sitter nära varandra på golvet runt det låga bordet täckt med säckväv och knypplade dukar, ätandes med egenkarvade rotfruktskedar ur varsin minimal keramikgryta. ”Vi har badat fotbad. Hur kändes det? Var du tillräckligt varm? Gick det slappna av? Vilka olika fantasier och förväntningar uppfyllde dig? Är det en femininitet?” Vad har du för relation till dagboken? Har du själv skrivit dagbok?” undrar Maria. Många av de 20 i rummet har det. Vi pratar om att skriva för att minnas sörja rapportera fabulera som Diva. Om vem en skriver för – sitt framtida jag eller någon som ska läsa när en har dött? ”Jag brände upp allihop.” Hur en är pretentiös eller framställer sig själv som hård och arg när en egentligen är snäll. Hur en förklarar sig själv för sig själv för en bok.